Vi har yttrandefrihet i det här landet!

Jag brinner för yttrandefrihet och tycker att den är en av de viktigaste grundpelarna för demokrati. Fall som Dawit Isaak och Johan Persson & Martin Schibbye berör mig in i hjärtat och bekräftar varför vi måste slåss för yttrandefriheten.

Yttrandefriheten är lagstiftad både i FN:s mänskliga rättigheter, i Europakonventionen och i svensk grundlag. Den är således fast förankrad i det svenska samhället och jag tror såhär rent spontant att de allra flesta i Sverige tycker att den är rätt bra att ha, yttrandefriheten.

Många använder dock begreppet som någon slags ursäkt för att i alla sammanhang alltid få säga precis vad de tycker. Jag har skrivit om detta tidigare (går att läsa här) men vill påpeka ytterligare två saker.

ETT.
Yttrandefriheten gäller mellan stat och individ. Det är en frihet som förhindrar staten från att gå in och censurera någonting som yttras och från att bestraffa den person som yttrar sig. Yttrandefriheten skyddar således inte att individer förhindrar andra individer att yttra sig. Jag har ingen skyldighet som privatperson att tillåta alla former av yttranden, radioprogram har ingen skyldighet att ta in alla åsikter och sidor/grupper på exempelvis Facebook är inte förpliktigade att låta yttrandefrihet råda.

TVÅ.
Yttrandefriheten får begränsas. FN, som är starkt förknippat med yttrandefriheten, uppmanar till och med medlemsstater att begränsa rätten att yttra sig på vissa punkter. Hot är en sådan, uppmaning till våld, hets mot folkggrupp också. Yttrandefriheten är således inte absolut.

Allt detta är förstås fullt möjligt att diskutera men just eftersom jag sett ett mönster där många människor använder yttrandefriheten som argument för att de ska få säga vad som helst, när som helst, till vem som helst och i vilket sammanhang som helst så ville jag bara reda ut det rent juridiska.

Yttrandefriheten är bra och viktig för demokratin, så snälla urholka inte dess betydelse!