Vem är ett offer?

Det blir allt tydligare för mig hur känsligt det är att använda ordet offer. Det finns så många exempel på människor som tar avstånd från ordet just på grund av dess negativa klang.

Psykiskt sjuka unga tjejer med integritet och egna åsikter blir misstrodde eftersom de inte stämmer in på hur vi föreställer oss ett offer. Vi som pekar ut strukturer – rasism, sexism – får kritik för att vi ser icke-vita och kvinnor som offer. Det finns till och med kvinnor som inte vill kalla sig för feminister av just den anledningen – de vill inte se sig själva som offer.

De människor som säger detta, att de inte vill se sig själva som offer, utmålas ofta som starka och bra människor. ”Den här personen vill minsann inte ta på sig offerkoftan.”

Människor blir uppmuntrade till att inte se sig själva som offer – för att det är något dåligt.

Men vem är egentligen ett offer? Vad betyder ordet?

I nationalencyklopedin finns två korta och enkla beskrivningar;
offer, person som utsatts för brott.”
”offer, varelse som drabbas av något (särskilt skada eller död).”

Så, vilka kan utsättas för brott eller drabbas av skada eller död?
Just det: ALLA.

Alla, oavsett fysisk eller psykisk styrka, oavsett handlingsförmåga eller kroppsstorlek, kan bli ett offer. En och samma person kan vara offer i en situation men inte offer i ett annat. En och samma person kan både vara offer och förövare. Att vara offer är ingen egenskap eller personlighet.

Vi måste komma ifrån på den här synen vi har om vem som är ett offer. Om vi tror att ett offer alltid måste vara svagt, handlingsförlamat eller över huvud taget att det hänger ihop med personlighet eller förmåga – att detta brott har begåtts, att den struktur uppstått eller att denna utsatthet finns beror på offren – var hamnar vi då, om vi resonerar på det sättet?

Att vara offer är ingen identitet. Ingenting man kan välja att vara eller inte vara. Har du utsatts för ett brott eller är utsatt för en makstruktur så är du ett offer – oavsett vad du säger.

På så sätt menar vi att problematiken ligger kring de som blir utsatta – inte de som utsätter – och vi skapar dessutom en offerkaraktär som ingen människa vill beskrivas med. Vem vill erkänna att hen är svag och passiv?

Att blunda för att man är ett offer är ingen dygd. Genom att blunda för att man är ett offer osynliggör man de brott som begås, eller den makstruktur som finns. Som om det inte skulle existera. På så sätt kommer vi aldrig kunna förhindra att människor över huvud taget ska behöva vara offer för olika situationer.

Så sluta nu upp med att säga att människor tar på sig offerkoftor som om det vore någonting svagt eller fegt. Att peka ut offer och förövare är en nödvändighet för att kunna bryta ett övergrepp som sker!

5 personer gillar detta!

6 Comments

  1. Lina
    28 maj, 2013

    Bra skrivet, det här tar jag med mig och har i bakhuvudet då folk är nedlåtande om offerskap.

    Reply
  2. Ia // Betraktelser från Fronten
    29 maj, 2013

    ”Att vara offer är ingen egenskap eller personlighet.”
    Grymt bra formulerat! Det är Andra som gör en till offer För saker – själv har man ingen annan påverkan i offergörandet än att man kan välja att uppmärksamma oförrätten eller gömma sig för dess faktum. Och som du säger, genom att ‘vägra vara ett offer’ osynliggör man förövaren/orsaken i sammanhanget. Sedan kan man välja att resa sig och inte lägga sig ned på grund av det man varit med om, men det är en helt annan sak.
    ‘Offerkofta’ är för övrigt (tillsammans med det förkastliga ordet ‘PK-maffia’) det värsta ordet jag vet.
    Bra skrivet!

    Reply
    • kickanwicksell
      29 maj, 2013

      Tack för dina kloka kommentarer! Du har väl inte missat mitt inlägg om just PK-maffian? :)

      Reply
      • Ia // Betraktelser från Fronten
        29 maj, 2013

        Jag läste det inlägget strax efteråt också, även det fantastiskt bra! Du ligger nu orubbligt cementerat i mitt bokmärkesfält! :)

        Reply
  3. Linda
    2 juni, 2013

    Du tar upp viktiga ämnen och du är väldigt duktig på att skriva. Men jag blir även lite förvirrad när jag läser det du skriver. Dels för att jag inte är riktigt klar med vad du har roll när du skriver eller till vem du skriver. Det är väl självklart att ingen vill vara ett offer, vem vill vara det? Själva ordet offer handlar trots allt om något som har inträffat och varför skulle det vara en positiv klang att vara ett offer? Det som däremot borde vara det viktiga är väl hur man blir bemött när man har utsatts för exempelvis ett brott och i de fallen skulle lagstiftaren behöva tänka om. Med det menar jag att till ett brott får det inte vara relaterat vem som är det perfekta offret. Våldtäkt till exempel har lagstiftaren utsett det perfekta offret som en yngre tjej. När då ett offer i ett våldtäktsmål är en kille då ser man hur fel det blir när rättstillämparen ska fastställa dom.

    Reply
    • kickanwicksell
      3 juni, 2013

      Min poäng är att offer inte är någonting man kan välja att vara eller att inte vara. Att det således inte går att anklaga människor för att ”ta på sig offerkoftan” – eftersom det inte går – och att människor som vägrar se sig själva som offer trots att de är det inte gör någonting positivt eller är ”starka”.

      Reply

Leave a Reply

CommentLuv badge