”Vi måste skapa jobb”

Samtliga partier i Sveriges riksdag menar att ”jobben” är en av de viktigaste frågorna inför valet, precis som det var inför förra valet… Och valet innan det.

Vi måste få in människor i arbete.
Vi måste utrota arbetslösheten.
Vi måste skapa jobb!

Hur ska då detta jobbskapande gå till?

Centerpartiet vill ta bort arbetsgivaravgifterna för egenföretagare så att de kan anställa och Moderaterna vill sänka inkomstskatterna för att människor ska få mer pengar kvar till konsumtion.

Förslagen är många, och till och med jag som politiskt intresserad blir förvirrad och har svårt att identifiera några större skillnader partierna emellan.

Jag vill dock här hålla mig ifrån teknikaliteter och i stället resonera lite mer filosofiskt kring detta ”jobbskapande”. Idag har full sysselsättning blivit en självklar framtidsvision och en medborgares främsta livsuppgift tycks vara att arbeta och vara lönsam.

Har det alltid sett ut så? Är dagens syn på arbete självklar?

Låt oss börja väldigt grundläggande. Låt oss gå tillbaka långt långt i tiden. När började människor arbeta, och varför? Det fanns ett visst antal uppgifter som behövde utföras för att samhället skulle gå runt – för att alla skulle ha mat att äta, någonstans att bo och kanske skydd från yttre hot. Dessa uppgifter fördelades mellan människorna i ett samhälle för att så effektivt som möjligt utföra dem. Man hjälptes åt med att ta hand om barn, delade på maten, hjälpte varandra med hus och så vidare.

Eller låt oss gå tillbaka bara hundra år, hur såg framtidsvisionerna ut då? Drömmen och målet var att skapa ett samhälle där så få som möjligt skulle behöva arbeta. Drömmen och målet var fritid och lättad arbetsbörda. Robotar skulle sköta det viktiga, och människor skulle ha massor med tid över att lägga på sina familjer – på värdefulla saker.

Att använda dessa två exempel framstår förstås som verklighetsfrånvänt, och jag förstår att behovet ser lite annorlunda ut nu jämfört med på stenåldern, och att den tekniska utveckligen faktiskt inte gått så långt att robotar kan ta över allt mänskligt arbete. Jag förstår allt detta, så jag menar inte att vi borde tänka precis som på stenåldern eller som i början av nittonhundratalet.

Det jag försöker komma åt med dessa exempel är hur vi idag glömt bort syftet med arbeten. Att arbeta har blivit ett syfte i sig, och jobben verkar vara till för människor snarare än tvärtom.

Vi har skapat ett system som kräver tillväxt, som kräver konsumtion i orimliga proportioner och där ett människovärde räknas i hur mycket hen bidrar med rent ekonomiskt. Människor spenderar stora delar av sina liv på att jobba, för att kunna få pengar till att konsumera, för att andra människor ska kunna jobba lite mer… Och så går det i runt i en, enligt mig, ond och oifrågasatt cirkel.

Eftersom vi lever i en marknadsekonomi och eftersom denna ekonomiska form kräver att människor arbetar så förstår jag att jobben blir en huvudfråga för de politiska partierna. Eftersom de sociala skyddsnäten blir allt svagare för varje dag och eftersom arbetslöshet är extremt stigmatiserat så förstår jag också att väljarna prioriterar frågan om jobb.

Det jag bara tycker är så sorgligt är att hela detta konstruerade system blivit till någon slags universell sanning. Den liberalistiska syn vi idag har på jobb och på ekonomi är en del av en politisk ideologi – en ideologi precis som socialismen, anarkismen och konservatismen. Men tyvärr är det inte så den omnämns när vi talar om den, utan vi ser det just som ett faktum, ”såhär ser verkligheten ut”, och att ifrågasätta detta ”faktum” ses som naivt och irrationellt.

Jag önskar att den politiska debatten kunde hamna lite mer på systemnivå än på sakfrågenivå, för då tror jag att vi skulle ge människor en chans att reflektera över dessa ideologier som inte längre ses som ideologier utan som sanningar.

Jag önskar att vi kunde försöka se på världen med lite öppnare ögon, för då skulle vi förstå att många av de saker vi idag ser som självklara bara är konstruerade idéer.

Jag önskar att vi tilläts fundera över hur vi faktiskt vill leva, på riktigt.

För vidare läsning rekommenderar jag ”Lyckliga i alla sina dagar” av Nina Björk.
Även Sara Granér, som fått illustrera detta blogginlägg, berör ämnet på ett mycket pedagogiskt och tydligt sätt. Kolla t.ex. serien nedan!