”Jag är minsann inte förtryckt!”

Väldigt ofta när man talar om maktstrukturer så finns det de som säger att de inte känner igen sig. Kvinnor som menar att de aldrig blivit särbehandlade på grund av sin könstillhörighet, rasifierade som menar att de aldrig utsatts för rasism och så vidare. Dessa personer används ofta som bevis i diskussioner – bevis för att särbehandling, rasism, förtryck och maktstrukturer inte finns.

Att använda detta som argument eller som något slags bevis för att rasism och sexism inte existerar är dock väldigt ogenomtänkt och naivt. Jag vill lyfta två anledningar till varför.

1. Normaliseringen

Om man levt som kvinna ett helt liv så är förstås den särbehandling man utsätts för normaliserad. Att få objektifierande blickar av män, att inte bli tagen på lika stort allvar eller bli bemött med lika stor respekt som män, att bedömas utifrån sitt utseende och så vidare är sådant man inte lägger märke till – eftersom man aldrig upplevt motsatsen. Vad ska man jämföra med?

När jag skrev mitt inlägg ”Män, ni får mig att bli någon jag inte vill vara” så fick jag så många reaktioner från kvinnor som upplevt detta i hela sina liv men som aldrig reflekterat över det. På samma sätt kan jag tänka mig att det är för rasifierade – de har aldrig varit vita och vet således inte hur det inte är att leva med rasism.

”Har dock varit med om både hot och fysiska angrepp (knuffar, hårda tag etc)
när man avvisar närgångna äckel på dansgolv. Det sjukaste är ändå att jag aldrig
ens reflekterat över detta förrän jag läste inlägget. Snacka om hjärntvättad.

– Linda, i LadyDahmers kommentarsfält

2. Den stigmatiserade offerrollen

En av de absolut vanligaste anklagelserna mot feminister som är kvinnor och mot rasifierade antirasister är att de spelar offer. ”Ta av er offerkoftan”, ”sluta se er själva som offer” och så vidare. Att bli anklagad för att låtsas vara offer är extremt förminskande, men framförallt är det svårt att erkänna för sig själv att man är ett offer. Vem vill vara ett offer? Är det inte då bekvämare att intala sig själv att man inte är det?

Som kvinna eller rasifierad kan det till och med vara en praktisk strategi att förneka de patriarkala och rasistiska strukturerna eftersom man då av många ses som stark och självständig – eftersom man då är en av de som inte underkastar sig den där offerkoftan.

Det här är ett skevt ideal i vårt samhälle, och framförallt en skev syn om vad ”att vara offer” innebär (har skrivit mer om det här). Det hela är förmodligen en effekt av det individualistiska och nyliberala samhället där var och en är sin egen lyckas smed och där alla som inte ”lyckas” anses ha sig själva att skylla. Det är fult att lägga ansvaret på någon annan, fult att se saker på en samhällsnivå i stället för att förändra sig själv.

Så nästa gång någon använder er av det där argumentet att ”Jag är kvinna/rasifierad och har minsann aldrig upplevt sexism/rasism” – tänk till en extra gång. Varför säger hen så? Vad är det för normer i samhället som gör att hen inte upplever sig förtryckt? Varför är det så många som helt enkelt inte vågar erkänna, eller ens själva ser, det förtryck de utsätts för?

Det finns en stark rasism i vårt samhälle, och kvinnor blir strukturellt särbehandlade på grund av deras underordning. Att vi förnekar det, och låtsas som om det inte ser ut på det sättet, innebär inte att rasismen och sexismen försvinner.

16 personer gillar detta!

9 Comments

  1. sak
    10 april, 2014

    Ja, det är rätt obehagligt att numera dra sig till minnes incidenter som jag själv slätat över för att jag vägrade ”vara ett offer”. Som om det på något sätt förändrade att jag utsattes för förtryck om jag inte låtsades om det.

    Reply
  2. micro113
    10 april, 2014

    Du skriver:
    ”Varför säger hen så? Vad är det för normer i samhället som gör att hen inte upplever sig förtryckt? Varför är det så många som helt enkelt inte vågar erkänna, eller ens själva ser, det förtryck de utsätts för?”

    Jag undrar:
    Med vilken rätt respekterar man inte en persons egen upplevelse – är inte det lika illa att påtvinga en person en utsatthet och kalla denne blind eller undfallande/konflikträdd för att den faktiskt inte upplever det så alls, som det är att förneka en människas upplevda utsatthet?

    På vilket sätt skiljer sig det ena från det andra?
    micro113 senaste inlägg: Nätupproret: Så ser en helt vanlig tjejkropp utMy Profile

    Reply
    • Kickan Wicksell
      10 april, 2014

      Poängen med mitt blogginlägg att enskilda personers upplevelser av icke-förtryck inte håller som argument för att förtryck av gruppen de tillhör inte existerar. Givetvis ska man inte ifrågasätta eller ta ifrån en person hens upplevelse, men man bör heller inte dra för stora växlar på det de säger, just på grund av de aspekter jag skriver om. Jag har inga problem med om en en kvinna inte upplever att hon utsätts för t.ex. sexism, och tänker inte tvinga på henne känslan av att vara förtryckt. Det jag ställer mig kritisk mot är när hennes upplevelse används som slagträ i en kamp för kvinnors rättigheter.

      Reply
      • micro113
        10 april, 2014

        Jag håller med dig om att de egna erfarenheterna inte kan användas för att säga att ifrågasätta andras upplevelser .. och det var ju därför jag frågade upp om just den formulering du använde:

        Inte vågar erkänna — som kan tolkas som att de visst är men inte berättar.

        Inte ser — som kan tolkas som att de visst är, men själva bara inte fattar..

        Och då hamnar man ju lite i samma retorik fast tvärtom som de som vill förringa eller förneka andras upplevelser.

        Jag håller som sagt var med – och jag vill också vända på det lite:

        Enskilda personers upplevelse av förtryck håller inte som argument för att hela gruppen förtrycks (ett rätt vanligt retoriskt grepp hos somliga anti-feminister)..
        micro113 senaste inlägg: Nätupproret: Så ser en helt vanlig tjejkropp utMy Profile

        Reply
        • Kickan Wicksell
          10 april, 2014

          Jag menar att det finns de som inte vågar erkänna (på grund av stigmat), inte vågar se det själva (på grund av normaliseringen) och de som helt enkelt definierar förtryck på ett annat sätt. I min värld är kvinnor strukturellt förtryckta och strukturellt underordnade – precis som rasifierade, transpersoner, icke-hetero osv. Sen handlar det ju alltid om situation och privilegium är ju aldrig konstanta, men jag skulle nog påstå att alla kvinnor någon gång har eller kommer att missgynnas på grund av sitt kön.

          Reply
  3. SannaM // lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma
    10 april, 2014

    Tydligt och bra! Jag drar förstås genast parallellen till att vara hbtq-person, där det litegrann fungerar på samma sätt. Man är van att aldrig tas upp som ett exempel ”bland alla andra” i skolan, man är van vid att behöva rätta folk när de antar könet på ens partner, man är som transperson van vid att vara ”ett skämt” osv. Och i detta ingår ju också ofta en stark internaliserad hbtq-fobi: ”Jag förstår dem, det ÄR ju annorlunda!” osv. Och det kan för många (tänker Anja Pärson tex) känna som en styrka att aldrig gå på Pridefestivaler eller hänga i hbtq-kretsar: ”Jag är ju precis som alla andra, varför ska jag gå in i en roll av att vara annorlunda (ett offer)?”

    Kanske ska ta mig i kragen och blogga om detta, som en spinoff på ditt inlägg!
    SannaM // lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma senaste inlägg: ÖverhettadMy Profile

    Reply
    • Kickan Wicksell
      10 april, 2014

      Ja, skriv om det snälla! Mitt lite nonchalanta ”och så vidare” skrev jag ju dit just med tanke på att resonemanget mycket väl kan stämma överens på de flesta maktordningar. Skriv!

      Reply
  4. Mikael
    15 juni, 2014

    Känner igen mig i det här.
    Det är som när jag pratar om vilket heternormativt samhälle vi lever i,
    då är det många, främst heterosexuella som säger att man inte skall ta på sig offerkoftan som homosexuell.

    Dessutom blir det till en vardag att vara på sin vakt,
    om du väljer att kyssa någon av samma kön på en allmän plats, så
    utsätter du dig själv och den andra för onödiga risker etc.
    IFALL någon låt oss säga snefull homofob skulle vara i närheten vid just detta tillfälle.

    Sen går en hem och läser om hur homosexuella har det i andra länder,
    skakar av sig vad den fulla homofoben sa, och tänker
    ”Det kunde varit värre, i Sverige har vi det ju ändå rätt bra.”

    Så jävla fel egentligen.

    Reply

Leave a Reply

CommentLuv badge