Sommar i P1, sju sommarvärdar och fem bubblare

Jag måste erkänna att när årets värdar för Sommar i P1 släpptes i i början av juni så blev jag en aning besviken. En hel del intressanta namn, absolut, men inte jättemånga såna ”YES”-släpp. Nu har jag ändrat mig. Flera av årets program var fantastiskt bra, och flera överraskade mig. För en vecka sedan sändes sista programmet i årets säsong. Jag har som vanligt inte hunnit lyssna på alla program men har i alla fall ägnat senaste veckan åt att lyssna ikapp de som folk rekommenderat mig att lyssna på. Jag skulle gissa på att jag hört drygt hälften av programmen i sommar, och känner mig ganska nöjd med det.

Jag tänker här tipsa er om mina sju favoriter denna sommar, samt fem bubblare. Lyssna på alla dessa kära ni. Jag har listat värdarna efter ordningen programmen sändes, inte efter vilka jag gillar mest.

JEPPE WIKSTRÖM
Kliché, mysigt, okontroversiellt med en del självklara moralkakor om varför krig är fel och miljön viktig. Ändå fastnade jag för detta program. Musiken var bra, dramaturgin genomtänkt, ämnena intressanta och över huvud taget ett skickligt berättande. Att jag inte hade några som helst förhoppningar om detta program utan bara råkade lyssna på det kanske har betydelse, men jag rekommenderar ändå att de som intresserar sig för foto, journalistik och natur ska lyssna sig igenom detta behagliga program.

Foto: Mattias Ahlm

THERÉSE SÖDERLIND
Här brann häxbål
Kvinnor dog – män dömde
Tidens tro drabbar människorna
Så står det på en minnessten i Torsåker vid Höga kusten. Therése Söderlinds senaste bok Vägen till Bålberget handlar om just detta och hennes sommarprogram kretsar till stor del kring meningen ”Tidens tro drabbar människor”, oavsett om det handlar om 1600-talets häxprocesser eller 2000-talets rasism. Hon pratar om människors oförmåga att se sanningen, att våga ifrågasätta och gå emot strömmen. Kloka ord, och en fantastiskt fin ångermanländsk berättarröst.

Foto: Mattias Ahlm

ATHENA FARROKHZAD
Athena Farrokhzad hade velat prata om träd i sitt sommarprogram. I stället fick hon prata om att Europa brinner. Ingen lär nog ha missat turerna kring Farrokhzads sommarprogram – det mest anmälda i Sommar i P1s historia. Jag är en av de som anser att programmet är genialt, vackert och befriande. Varje ord är genomtänkt och perfekt, varje formulering blir poesi. Ändå är det också så pragmatiskt. Vill du göra något för att hjälpa? Gift dig med en flykting för att hen ska få svenskt medborgarskap. Inte inlindat i ursäkter och förklaringar, ingenting för att övertyga, bara ett rakt praktiskt tips. Jag önskar så att de politiska samtalen kunde se lite mer ut som Farrokhzads sommarprogram. Såhär ser världen ut. Det är förjävligt. Vad kan vi göra?

Foto: Mattias Ahlm

CHRISTIAN FALK
Falks sommarprogram är på många sätt Farrokhzads raka motsats. Inte ett dugg vackert, inga genomtänkta formuleringar, inga svåra analyser. Bara ärligt och naket. Falk dog två dagar innan hans program sändes och han inleder programmet med att ursäkta sig för att han låter svag – han är sjuk, berättar han. Hela Falks program känns som en spontan bikt som egentligen aldrig var tänkt att sändas. Han berättar rakt upp och ned om sitt liv och alla besvikelser och sorger han upplevt, men utan att det blir sentimentalt eller olustigt. Det sätter sig i hela kroppen, Christian Falks program. På både gott och ont.

Foto: Mattias Ahlm

PO TIDHOLM
Eftersom varje text jag läst av Tidholm varit en njutning för både intellekt och hjärta så hade jag ganska höga förhoppningar om detta program. Ändå blev jag inte besviken. Han pratade om ungefär det jag trott att han skulle – utarmningen av norra Sverige, om att vara journalist och en hel del om politik. Jag antar att jag älskar Tidholm eftersom han alltid sätter ord på det jag redan känner och tycker. Det är ju givetvis väldigt subjektivt, men jag hoppas att han når även de som inte håller med. Välformulerat, kunnigt och många gånger även roligt.

Foto: Mattias Ahlm

BEA UUSMA
Jag kan redan från början erkänna att jag sedan jag såg Bea Uusma i Babel i våras älskar henne. Jag älskar hennes engagemang, hennes sätt att uttrycka sig och hennes enorma kompetens. Att då få höra en raljerande berättelse om hur trött hon är på medelålders män (surprise!) som – med sina knappa kunskaper baserade på en bok eller en tv-dokumentär – tror att de kan mer om Andrées polarexpedition än den person som ägnat åtskilliga år och forskningsresor på (samt offrat sin själ för) att undersöka den historiska händelsen… Det är faktiskt ren njutning. Förutom det är själva berättelsen kring Andrées polarexpedition

Foto: Jonas Walla

AGNES WOLD
För att bli antagen som forskarassistent för Medicinska Forskningsrådet måste en kvinna vara 2,6 gånger bättre. Detta bevisade Agnes Wold, och ligger till grund för ett sommaprogram som genomsyras av feminism. Hon exemplifierar den systematiska diskriminering som historiskt skett av kvinnor och avslutar med att koppla till den nutid är detta fortfarande sker. Programmet är peppande samtidigt som det är deppigt. Wold är hur som helst en av mina nya idoler.

Foto: Mattias Ahlm

BUBBLARE:
Jason ”Timbuktu” Diakité pratar som väntat väldigt gripande och retoriskt om rasism och om sin rädsla inför vad som håller på att hända med Sverige. Har du hört Jason tidigare så har du hört detta tidigare, men ändå värt att lägga en och en halv timme på.
Fredrik Wikingsson överraskar med ett ganska lågmält och fint sommarprogram som spelas in på hans farmors äldreboende. Ett plus är att hans kvinnodominerade musikval!
Sofia Helin använder sig av ett häftigt stilgrepp där hon parallellt med att prata om sitt eget liv och mående resonerar kring sin deprimerade farmors livsöde. Viktigt!
Gunilla Palmstierna-Weiss liv är sanslöst spännande och hon berättar om det på ett skickligt sätt. Om att få höra hur ”rörande” det ‘är att en hustru ”hjälper” sin man när hon skapat en hel scenografi till en stor pjäs i Berlin, om hur hon demonstrerade med Ulrike Meinhof och hur hon satte Ingmar Bergman på plats.
Karin ”Kakan” Hermanssons program är ingen överraskning – precis som med Jason så innehåller programmet inget nytt om man lyssnat på Kakan tidigare, eller läser hennes blogg. Jag grät dock flera gånger när jag lyssnade, och imponerades av Kakans oinställsamhet.

Om tre veckor finns inte programmen kvar på Sveriges radio play i sin helhet, så passa på innan dess så att ni även får med musiken!