Vi tystas i stället för att utvecklas
För ett år sedan skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Vi behöver stötta och peppa också – inte bara kritisera”. I blogginlägget försökte jag lyfta något som oroat mig den senaste tiden – att det inom feminismen börjat växa fram ett klimat som tystar och skrämmer snarare än utvecklar.
Mitt blogginlägg möttes av ett väldigt stort motstånd. Många klumpade ihop mig med generella ”god ton”-förespråkare och menade att det jag skrev bara är en motreaktion mot att t.ex. transpersoner och rasifierade personer börjat kräva plats inom den feministiska rörelsen. Jag insåg då att den diskussion jag försökte lyfta var alldeles för infekterad för att det skulle kunna komma något konstruktivt ur den. Under året som gått har fler försök gjorts att lyfta frågan, men jag tror att både forum och tid varit fel.
De senaste dagarna har ett drev som länge pågått mot Natashja ”Lady Dahmer” Psomas Blomberg kommit upp till ytan och många verkar ha fått upp ögonen för vilka proportioner det otillåtande klimatet fått. Människor skriver alltså att de vill att Natashja ska skjutas och försvarar detta med att de är förtryckta, att de därför har rätt att uttrycka hat och inte kan avkrävas god ton.
GOD TON
God ton har blivit ett begrepp som används för att kunna kränka, håna – helt enkelt mobba – människor men låtsas att det rör sig om kritik. Maria Ramnehill skrev klokt på Twitter om just att ge sig på en person och säga att den är rasist/transfob i stället för att angripa argumentet eller handlingen som var rasistisk/transfobisk. Det gör det omöjligt att bemöta, och framförallt att förändra.
Ett annat problem med detta är illusionen om att någon skulle kunna vara “oproblematisk”. Det vill säga att vi faktiskt skulle kunna utesluta alla som uttryckt sig rasistiskt, sexistiskt, transfobiskt, funfobiskt m.m. och att det då skulle finnas människor kvar. Michaela ”Hej Blekk” Larsson skrev om detta i sitt blogginlägg ”Your fave is problematic is problematic”:
”Jag är den första att säga att jag själv definitivt skulle hamna på den listan om någon plockade isär hela mitt liv. Inte för att jag är problematisk, för att kvinnor är problematiska, för att feminister är problematiska. Utan för att människor är problematiska.“
Så länge vi lever i de strukturer vi lever i och formats av så kommer vi att göra fel. Så fungerar strukturell rasism, så fungerar patriarkatet, och så vidare. Fokus måste därför ligga i att förändra detta i grunden, snarare än att utesluta eller ge sig på enskilda personer.
TOLKNINGSFÖRETRÄDE
Tolkningsföreträde är ett annat begrepp som misstolkas och felanvänds konstant. Det har kommit att användas som om det skulle betyda att en människa som inte har tolkningsföreträde i en fråga aldrig, under några omständigheter, får uttala sig i frågan.
Paula Dahlberg på Vardagsrasismen skrev om detta för någon vecka sedan:
”Vem som helst har fortfarande rätt att resonera kring och uttrycka sina åsikter om hur förtryck har uppstått och hur de kan lösas. Tolkningsföreträdet kommer bara in varje gång det diskuteras hur det verkligen ÄR att vara drabbad eller i diskussioner kring vad som upplevs kränkande eller inte.”
Ett av de största problemen jag haft med diskussionen kring tolkningsföreträde är just inställningen att alla andra ska “backa” så fort någon med tolkningsföreträde ber om det. Om jag t.ex. säger något som en transperson upplever är transfobt eller en rasifierad upplever är rasistiskt har jag enligt denna logik inte ens rätt att ta reda på varför eller hur jag kan säga i stället. Jag har heller ingen rätt att förklara varför jag sa som jag gjorde utan ska bara snällt och tyst ta emot.
Det här är dels orimligt för att personer med tolkningsföreträde inte nödvändigtvis behöver ha rätt. När en kvinnlig musiker berättar för mig att hon slutat spela gitarr eftersom hennes fingrar började blöda eftersom hon är tjej och tjejer har känsligare fingertoppar vill jag inte gärna bara acceptera det för att jag personligen inte är kvinnlig musiker och således inte har tolkningsföreträde. Men det är också orimligt eftersom det förhindrar alla former av utvecklande samtal.
På vilket sätt gör det mig mer medveten om hur förtryck mot transpersoner och rasifierade ser ut om jag inte ens får veta varför en person blir kränkt av att jag uttrycker mig på ett visst sätt? Hur ska jag lära mig inför framtiden då?Jag kräver givetvis inte att någon ska behöva undervisa mig. Jag orkar t.ex. inte förklara varför jag kallar mig feminist och inte bara är “för jämställdhet” varje dag… Men de dagar jag inte orkar kan jag faktiskt bara låta bli.
VI MÅSTE FÅ VARA NYBÖRJARE NÅGON GÅNG
Jag förstår verkligen att många människor idag – på grund av det förtryck de lever under – inte orkar vara konstruktiva. Problemet är när det blir en norm att inte vara konstruktiv. När det till och med blir “problematiskt” att vara konstruktiv, att försöka förstå, att kompromissa och att vara pedagogisk. Jag tycker verkligen att det finns ett värde i att vissa inom rörelsen ägnar sig enbart åt teoriutveckling och internkritik, men det måste också finnas utrymme för oss som vill nå ut bredare. Det måste även finnas utrymme för nya feminister att prova sig fram. Precis som alla vi som idag är aktiva någonstans började.
Fanny “Arsinoe” Åström twittrade om kritiken mot Lady Dahmer och att de som idag kritiserar henne ofta är människor som i början av sin feministiska utveckling älskade henne, och som faktiskt fått stora delar av sin feministiska grundkunskap genom att läsa hennes blogg.
VILKA UTESLUTER VI?
Det intersektionella perspektivet finns för att inkludera, men såsom det idag används – där det avkrävs av alla att vara experter på allt – blir resultatet snarare exkludering. För hur ska vi kunna kräva av EU-migranten på gatan att hen ska känna till vilka ord som bör användas för att inkludera HBTQ-personer? Eller av den ensamstående, hårt arbetande, trebarnsmamman att ha kunskap om och protestera mot en orättvis asyllagstiftning? Eller av den nioåriga transkillen att han ska kunna göra en avvägning när appropriering av en annan kultur blir rasistiskt?
Men framförallt måste det större syftet vara viktigare än enskilda aktörer. Vem som säger eller gör en sak kan inte vara viktigare än vad som sägs och görs. Identitet får inte bli viktigare än kampen.
BRIST PÅ NYANSER
Jag har under det senaste året pratat med oräkneliga personer som hållit med mig angående allt detta, men som uttryckligen sagt att de aldrig ens skulle drömma om att erkänna det offentligt. En av anledningarna är förstås att hela den här debatten riskerar att skada feminismen. Att som Åsa Linderborg använda sig av Aftonbladets ledarsida för att försöka få igång ett samtal om detta gör mycket mer skada än nytta då uppskattningsvis 95 procent av läsarna inte tillhör målgruppen och kritiken således bara riskerar att hälla vatten på antifeministers kvarnar. Men den största anledningen till människors ängslighet är ju själva klimatet i sig.
Det råder en “med eller emot”-polarisering i hela rörelsen. Förespråkar du inte ond ton i alla sammanhang och alla lägen är du en god ton-förespråkare. Approprierar du en kulturell yttring på något sätt är du rasist. Delar du en text av någon som någon gång uttryckt något problematiskt är du en anhängare till den personen och det den uttryckte den där gången för längesedan. Tar du inte avstånd från en person försvarar du den. Det finns inga gråskalor. Inga nyanser. För eller emot.
Att då försöka starta ett samtal – såsom jag gjorde för ett år sedan – är lönlöst. Därför är så många hellre tysta. Då låter man bli att försvara sin vän trots att man egentligen tycker att den behandlas orättvist. Kawa Zolfagary skrev häromdagen en text om detta.
“Jag tror det är viktigt att förstå att allt det här också är en marginell företeelse, även om den för de drabbade känns stor och ohanterlig. […] Jag vågar påstå att det är en mycket liten, men högljudd, minoritet som står för majoriteten av de övertramp som beskrivits här och hos andra utsatta.”
Jag vet faktiskt inte om jag håller med om hans slutsats. Visst är det en marginell företeelse och visst rör det sig om en liten högljudd minoritet men denna minoritet har haft enorm påverkan på den feministiska rörelsen i stort och jag vet så många som helt undviker att engagera sig just på grund av rädslan för att drabbas av det Lady Dahmer drabbats av. Därför är jag glad att allt fler nu fått upp ögonen för detta. Kanske kan vi ge det här samtalet en ny chans? En lite mer nyanserad chans.
Jag avslutar med dessa talande tweets av Anny Berglin – en av de feministiska aktivister som jag vet fått mest hat från rasister och nättroll. Trots det är hon orolig för att drabbas av feministers drev.
20 Comments
Hillevi
24 april, 2015Tack!!! Du satte mina grubblerier på pränt, det var förlösande att få läsa.
stubinstina
24 april, 2015Jag förklarade för syrran vad som var anledningen till de senaste dagarnas högljudda bråk. När jag var klar bara stirrade hon på mig. Hon är en av de klokaste och vettigaste jag känner, med värderingar av guld, men hon kan inte för sitt liv förstå vad det är som händer inom den feministiska rörelsen. Och jag kände, ju längre jag kom i min förklaring, hur jävla orimligt allt är. Hur oförlåtande och svartvitt läget är. Jag, som gärna är diplomatisk (ibland kansk i överkant) får konsekvent hör att jag ska backa. Inte för att jag försöker ta tolkningsföreträde, utan för att jag försöker prata om saker. Försöker problematisera hur ett cisnormativt uttalande förvandlas till att någon ”hetsat mot” transpersoner. Jag är så utled på det. Skriver under på allt du säger.
Carina Puma
24 april, 2015Tack för en fantastiskt bra analys som redde ut mina tankar. Håller med Hillevi ovan att det var förlösande att läsa. Hoppas många vågar ompröva sina ställningstaganden när de får läsa din text
Roos
25 april, 2015så sjukt bra som alltid!!
M
25 april, 2015Jag håller med om att det är över gränsen att skriva ”kan den döööö” om en person, även om det kanske som vissa säger är varumärket – inte individen – de åsyftar. Däremot blev jag bestört när jag fick se skärmdumpar på vad denna individ själv har uttryckt så sent som häromåret på Twitter: ”jag vill r*vkn*lla alla mellanmjölksfeminister med en spikklubba”. Alltså, får känslan att alla tillsammans har trissat upp tonen?
Stina
26 april, 2015Man kan kanske tänka sig att ingen tjänar på det debattklimat som råder nu. Folk verkar förvirra rätten att bli arg med att uppföra sig som småbarn. BARN säger att de vill att folk de inte gillar ska dö, inte vuxna (detta oavsett utbildningsnivå och härkomst, för att förekomma kommentarer om akademiker och god ton och allt det där). Så jo, alla involverade har bidragit till detta klimat. LD och Sinoes körde samma grej när de blev irriterade på andra feminister (även om det skall tilläggas att de inte var lika grova. Men mobbning handlar inte om hur grovt man uttrycker sig utan hur man inkluderar och värderar andras rätt till att finnas och uttrycka sig).
Feminismen handlar om att sluta sig till gruppen och föra gemensam kamp utifrån förutsättningar och egna erfarenheter. Det innebär att det är okej att alla inte alltid tycker likadant. Det viktigaste är att alla får plats och att SANSADE samtal kan föras. Hur skulle det se ut om kampen om jämställdhet för afroamerikaner hade sett ut så här 60-talet? De hade inte fått något gjort alls.
Ilska är bra, men inget värt om den inte kan artikuleras. Detta kräver inte akademiskt språk, men väl eftertanke om vad det är man vill. Om man är arg utan att säga varför kan man inte bidra till kampen.
Mikusagi
25 april, 2015Ja, sant! Och folk använder akademiska verktyg som vapen, och den som är bäst på att artikulera varför den andra förtrycker vinner.
Mikusagi senaste inlägg: Vår
Klara
25 april, 2015Tack för detta! Jag tillhör tyvärr gruppen personer som tidigare inte vågat erkänna detta offentligt.
Kawa Zolfagary
25 april, 2015Hej!
Tänkte bara påpeka lite snabbt att min text inte handlar om Lady Dahmer utan om fenomenet i stort. Dessutom håller jag inte alls med om detta du skriver: ”denna minoritet har haft enorm påverkan på den feministiska rörelsen i stort”. Vilken feministiska rörelse? Den fackliga där det största kvinnodominerade facket samlar en halv miljon personer? Om det är den parlamentariska du menar, vilka partier är det som anpassat sig efter personerna du talar om?
Jag tror alla behöver ta ett steg bakåt och se att feminismen är lite större än gänget på Twitter och i vissa Facebookgrupper.
Ha det gott!
Kickan Wicksell
25 april, 2015Hej!
Du har rätt i att din text inte handlar om LD-drevet, ska ändra i mitt inlägg. Tänkte mest att hela den här debatten drogs igång pga det.
Jag håller delvis med dig. Det vore att förminska den feministiska rörelsen och framförallt dess styrka och bredd om jag påstod att detta är representativt eller att det skulle riskera att förstöra hela rörelsen. Du har rätt i att det är vettigt att ta ett steg bakåt och se det hela med lite perspektiv.
Däremot håller jag inte med dig om att det inte berör t.ex. den fackliga och parlamentariska feminismen. Jag har under det senaste året pratat med såväl topp-politiker som ledande feminister inom den ideella sektorn som berättat om hur ängsliga och begränsade de blivit av det här klimatet. De som arrar viktiga event och demonstrationer, de som driver stora kampanjer, som utformar politik m.m. Vi behöver inte få panik men jag tror verkligen att vi måste börja prata om detta nu!
Ej längre anonym
25 april, 2015Tack!
Charlotte
25 april, 2015Så fantastiskt bra och klockrent! Särskilt det där om tolkningsföreträde. Jag är så ledsen för hur det blivit.
Irmeli
26 april, 2015Tusen tack! Så bra och klokt. Det du skriver –
”Ett av de största problemen jag haft med diskussionen kring tolkningsföreträde är just inställningen att alla andra ska “backa” så fort någon med tolkningsföreträde ber om det. Om jag t.ex. säger något som en transperson upplever är transfobt eller en rasifierad upplever är rasistiskt har jag enligt denna logik inte ens rätt att ta reda på varför eller hur jag kan säga i stället. Jag har heller ingen rätt att förklara varför jag sa som jag gjorde utan ska bara snällt och tyst ta emot.”
– är precis det jag känt på slutet. Jag är ingen expert, jag vet djävulskt mycket om t.ex. ockupationen av Palestina – men för lite om t.ex. cis-kritik. Ibland skulle jag vilja fråga, för att fatta och för att bli en klokare person, men jag upplever just det, att det ”får” jag inte göra. Vet jag inte har jag ingen rätt att ”kränka” med frågor riktade till den som kan tänkas veta. Tänk tanken – om vi förhöll oss på samma sätt till politiska konflikter – som den jag dagligen lever i här i Palestina – vad skulle det innebära?
Freja
27 april, 2015Jag kan förstå när uttrycket ”Backa” används i separatistiska rum, men annars behövs en dialog för att vi alla ska kunna vara med och skapa något bättre. Drevet mot LD är verkligen helt absurt!
Freja senaste inlägg: Katter i massor!
Lena E
27 april, 2015Reagerar på ett par saker: ”Det här är dels orimligt för att personer med tolkningsföreträde inte nödvändigtvis behöver ha rätt. När en kvinnlig musiker berättar för mig att hon slutat spela gitarr eftersom hennes fingrar började blöda eftersom hon är tjej och tjejer har känsligare fingertoppar vill jag inte gärna bara acceptera det för att jag personligen inte är kvinnlig musiker och således inte har tolkningsföreträde. Men det är också orimligt eftersom det förhindrar alla former av utvecklande samtal.” Det är väl en väldig skillnad att ha åsikter om en persons yrke eller hobby? Att diskutera ett yrke vs en person? Man väljer, åtminstone till viss del, sitt yrke, men samma gäller inte för hudfärg eller könsidentitet.
”På vilket sätt gör det mig mer medveten om hur förtryck mot transpersoner och rasifierade ser ut om jag inte ens får veta varför en person blir kränkt av att jag uttrycker mig på ett visst sätt? Hur ska jag lära mig inför framtiden då?” Men vi får ju veta – jag är inte aktiv överallt på nätet, men bara på Instagram finns ett antal konton att följa där detta förklaras om och om igen. Att oavbrutet fråga och ifrågasätta är kränkande i sig.
”Jag kräver givetvis inte att någon ska behöva undervisa mig. Jag orkar t.ex. inte förklara varför jag kallar mig feminist och inte bara är “för jämställdhet” varje dag… Men de dagar jag inte orkar kan jag faktiskt bara låta bli.” Just här blir ju skillnaden så uppenbar – är en tex utsatt för rasism går det inte att välja – vi som har förmånen att välja om vi orkar är så priviligierade. Det måste vi inse. Och inte bete oss som ”kränkta vita män” varje gång i diskussionen.
Kickan Wicksell
27 april, 2015Tolkningsföreträde handlar om att en person ska ha rätt till sina erfarenheter, så huruvida de erfarenheterna finns på grund av något du valt eller något du inte valt är egentligen ointressant/irrelevant. Därför använde jag den kvinnliga musikern som exempel.
Givetvis är det skillnad på om jag personligen drabbas av ett förtryck eller inte och jag har även respekt för att vi hanterar situationer olika beroende på vilka personer vi är. Min upplevelse är dock att den situation jag skriver om i blogginlägget nästan uteslutande sker på internet. Jag har svårt att tro att den ton jag kritiserar finns AFK där det ju egentligen är mycket svårare att välja eller välja bort. Jag tycker att det är en självklarhet men jag menar alltså inte att vi ska tillåta eller acceptera kränkande uttalanden, men om jag t.ex. skriver något här i bloggen, får kritik för att det är rasistiskt, ber om ursäkt men sedan frågar ”Hur skulle jag kunna säga i stället?” så finns möjligheten att svara ”Det orkar inte jag svara på nu, du får fråga någon annan” eller bara låta bli att svara helt i stället för att i caps lock skriva ”BACKA DITT RASISTISKA SVIN”.
Tycker även att ditt ”Och inte bete oss som ‘kränkta vita män’ varje gång i diskussionen” är precis ett exempel på det jag menar i det här blogginlägget. Att jag försöker öppna för ett samtal om begrepp såsom tolkningsföreträde, god ton och debattklimatet behöver inte innebära att jag är vit och kränkt, och jag tycker att det är så himla trist att slutsatsen direkt ska bli att det handlar om det. Så onyanserat. Just detta ”för eller emot”.
Lena E
27 april, 2015Jag skulle önska att jag kunde mejla dig direkt, har ingen önskan att posta här egentligen.
Jag uppfattar det som att vi pratar förbi varandra här. Jag kritiserar inte din text, utan tänker på debatten på olika konton på sista tiden. Och det är väl trots allt stor skillnad att debatera någons beteende/yrke osv jämfört med någons identitet? (Det är väl inget att debattera??)
Självklart vore det bra om alla svarade hövligt eller inte alls, men samtidigt begär jag inte att människor som behandlas illa skall ta det med gott humör. Blir en ständigt diskriminerad är det inte rimligt att kräva god ton. I de trådar jag tänker på (som nu är borttagna) fanns svar, förklaringar och lästips, men många bara frågade om och om istället för att läsa svaren.
Till sist – jag ville bara dra parallellen till vad vi kvinnor brukar tycka när män talar om för oss hur det är. Det blev förmodligen inte så tydligt som jag avsåg, men ändå min enkla slutsats.
Jag är inte för eller emot – det enda jag är för är mänskliga rättigheter.
Kickan Wicksell
27 april, 2015Du får gärna maila mig direkt, det finns en kontaktflik här på bloggen! Och jag håller helt med – jag tycker inte alls att god ton ska förespråkas överallt och jag tycker absolut att folk har rätt att bli arga. Vet inte riktigt vad jag ska argumentera emot här nu?
Kickan Wicksell
27 april, 2015Med tolkningsföreträdesexemplet menar jag alltså: Bara för att hon ÄR kvinna och musiker innebär inte det att hennes erfarenhet är ”korrekt”. Egentligen är det ointressant vem jag är i relation till henne… Jag hade kunnat vara en man och hade ändå tyckt att hon haft fel, trots att hon är kvinna och musiker och således har tolkningsföreträde. Jag som man hade ändå haft en analys/åsikt som ifrågasatt hennes upplevelse. Däremot kan man förstås respektera hennes erfarenhet. Jag tycker inte att en snubbe ska komma in och håna henne pga hennes erfarenhet liksom.
Arne
9 maj, 2015Modig och viktig text! Har läst så många bloggar och artiklar som bara gått ut på ren och skär ilska. Vem vill engagera sig i en sådan rörelse?