Att inte motverka diskriminering är bisarrt, Bronett

Cirkusdirektören Henry Bronett gick igår till angrepp mot svenskars ”bisarra fixering vid kön och ras”. ”Hur kan det vara intressant om jag är man, ifall jag har något viktigt att säga?” skriver han, och menar att det är utpekandet av kön och ras som skapar orättvisor och diskriminering. Sist i texten ger han ett exempel.

”Jag minns när Birgitta Trotzig blev invald i svenska akademien och en journalist sträckte fram mikrofonen under näsan på henne och undrade hur hon, Birgitta Trotzig kunde tänkas påverka akademien som kvinna. Birgitta Trotzig tittade på journalisten och sa frankt: Kvinna? Jag är författare!”

Precis. Kvinnor har i alla tider fått vara ”kvinna” framför att vara författare, musiker eller fotbollsspelare. Kvinnor har i alla tider fått representera sitt kön. Det har aldrig män behövt. Män har varit människor – kvinnor det avvikande.

Precis likadant fungerar det med ras. Vita personer benämns aldrig som vita i exempelvis nyhetsartiklar eller berättelser. Är personen däremot svart, har ett utseende som människor inte uppfattar som etniskt svenskt eller tillber en gud som inte är kristen – då är detta alltid relevant och bör omnämnas.

Det Henry Bronett nu upprörs över är att han som vit (white passing*) man också blir tvungen att förhålla sig till sin hudfärg och sin könstillhörighet. Plötsligt är han inte bara Henry längre utan är – som Birgitta Trotzig alltid fått vara – även ett kön. Det är bisarrt, tycker han.

Vi som pratar om kön, ras, sexualitet och funktionalitet har givetvis som mål att alla i första hand ska få vara människor. Att människor som ska få slippa att könas och rasifieras**. Men innan vi når dit måste vi identifiera vilka som nuläget får vara människor och vilka som inte får.

För det här handlar ju egentligen inte om ord. Det handlar om vilka som anställs, vilka som får bäst vård, vilka som får högre löner och det handlar om vilka som blir utsatta för hatbrott. Det handlar om diskriminering. Det han kallar ”bisarr fixering” är ett sätt att synliggöra den diskrimineringen – och att visa vilka som har fördelar och privilegier. Vissa tror att om vi bara slutar prata om diskriminering så kommer den upphöra att ske. Bronett skriver:

”Människor som tror att rättvisa handlar om att dela upp oss i kön, etnicitet eller religiös bakgrund snarare än att diskutera kompetens, kapacitet för ett arbete, en befattning är i sin förlängning hur välmenande det än kan tänkas vara – fruktansvärt.”

Detta är så naivt. Kolla till exempel på den svenska studie som visar att chansen att kallas till arbetsintervju ökar avsevärt för kvinnor och personer med icke-västerländsk bakgrund om ansökningarna till tjänsten är anonyma. Eller den studie där professorer fick utvärdera ansökningar från naturvetarstudenter och utan att veta att de fått två identiska ansökningar – en som uppgavs vara skriven av en man och en av en kvinna – rankade männen som mer kompetenta och anställningsbara. Bara det manligt klingande namnet påverkade dem i deras bedömning, alltså.

När vi inte pekar ut orättvisorna i förhållande till kön och ras utan inbillar oss att vi bara tar hänsyn till kompetens – såsom Bronett föreslår – så tjänar normen på det. Dessa två studier är exempel på just det. Om vi tror att vi är kapabla att helt bortse från alla de fördomar och föreställningar som finns kring kön och ras så kommer det att ske omedveten diskriminering.

Och det vore bisarrt om vi inte försökte göra något åt det.

* Med white passing menas att en person inte rasifieras utan kan ”passera” och således accepteras som tillhörande den vita normen.
**  Rasifiering är en term som beskriver personer som, på grund av sina (kroppsliga) utseenden, blir tillskrivna en vissrastillhörighet och egenskaper som förknippas med den. Uttrycket beskriver en process, att bli tillskriven någonting, och pekar därför på att ”ras” är en social konstruktion. (Källa: Rummet)