Tycker polisen verkligen att jag ska behöva räkna med hot?

För drygt tre veckor sedan ringde en man mig sent på kvällen. Han var arg för att jag betackat mig för nazisters beskydd i kampanjen #inteerkvinna, och hotade med allt från att ”köra upp den i munnen” till att ”sätta en nyckelring i läppen” på mig. Han berättade även vilka adresser jag brukar bo på och påpekade vilket misstag jag gjort som gått ut med namn och bild i tidningen.

Efter detta samtal har någon eller några ringt mig från dolt nummer flera gånger i veckan. De gånger jag svarat har det varit tyst på andra sidan luren men jag spelade i alla fall in det första hotfulla samtalet och gjorde en polisanmälan. Den lades dock ner samma dag, utan förundersökning och med motiveringen att ”det är uppenbart att brottet inte går att utreda”. Någonting som verkar vara rutin i fall som dessa.

Att den låga andelen utredda hot mot politiker och opinionsbildare är ett stort problem behöver jag kanske inte övertyga någon om, och jag förstår att lagstiftningen kring detta – med integritet och utredningstekniska svårigheter – inte är en enkel nöt att knäcka. Vad som däremot oroar mig är en attityd jag märkt av och som framgick särskilt tydligt när en journalist ringde runt till ansvariga kring mitt nedlagda ärende. Journalisten hänvisades till en Kenneth Kronberg på Stockholmspolisen. Han presenteras som ”utredningscoach, tidigare vid Stockholmspolisens bedrägerirotel” och svarade följande under intervjun med Hudiksvalls tidning:

Kenneth Kronberg menar alltså att ansvaret för att skydda oss som använder vår yttrandefrihet för att driva politiska frågor inte huvudsakligen ligger på polisväsendet eller rättsysstemet – utan på oss som individer. I mina ögon är detta ett väldigt märkligt resonemang som äventyrar hela rättssäkerheten.

Är detta polisens officiella inställning till frågan om olaga hot mot politiker och opinionsbildare? Ska jag räkna med att främmande män ringer mig mitt i natten och hotar med våld? Om så är fallet blir jag uppriktigt orolig, med tanke på hur mångas (framförallt kvinnors) liv som begränsas och förgiftas av den hotbild de ständigt lever under.

Nä Kenneth, dårarna som ringer oss har kanske inte möjlighet att ge sig på alla, men vad händer när ni frånsäger er ansvaret att upprätthålla yttrandefriheten? När ni uppmanar oss som upplever hot på grund av våra åsikter att acceptera det?

Jag är dessvärre ganska van vid hot och hat vid det här laget, och jag har dessutom ett tryggt nätverk omkring mig att få stöd i. Men hur känns det för en 15-åriga tjej – vars första debattartikel publicerats – att få ett hotfullt samtal av mannen som ringde mig? Eller för den småbarnsmamma som inte längre orkar med de hot hennes barn ständigt tvingas leva under? Vad händer med oss när vi känner att ni inte ens försöker ge oss ett skydd? Det är er plikt. Inte vår.