Det är ”dom andra” som…

Ofta när jag pratar om ojämställdhet i Sverige brukar personerna jag pratar med kontra med hedersrelaterad våld i den muslimska kulturen – kanske peka på hur någon kvinna stenats i Iran eller förfäras åt att kvinnor i Saudiarabien inte ens får köra bil. När jag talar om den fruktansvärda köttindustrin glider samtalet nästan alltid in på danska grisar eller tysk massproduktion – och om jag försöker starta ett samtal om vardagsrasism och hatbrott begränsas samtalet ofta till hur många som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet, eller om hur skrämmande det är att Svenska motståndsrörelsen växer.

Genom att hela tiden hitta exempel på saker som är värre undviker vi att se vilka problem vi själva har. Vi pekar bortom oss själva och säger ”kolla där, de där har minsann inte kommit lika långt som oss, nu kan vi känna oss duktiga och nöjda”. På så sätt slipper vi självrannsakning, vi slipper vårt dåliga samvete och vi kan dumpa alla världens problem på ”dom andra”.

Det här är ett jättestort problem. Vi är långt ifrån jämställda i Sverige och medan ni begränsar ert synfält till de stenade kvinnorna i Iran så misshandlas tiotusentals kvinnor av sina egna partners varje år i Sverige. Medan ni skryter om att ni aldrig köper danska knorrklippta grisar så biter de svenska grisarna av varandras knorrar på grund av den enorma stress, trängsel och understimulering de utsätts för, och när vi (ja, för det här är jag en del av) stigmatiserar och rasiststämplar Sverigedemokratiska väljare så undviker vi att se vår mörka svenska rasbiologiska historia, vi blundar för det faktum att personer med icke-svenskklingande namn systematiskt diskrimineras på arbetsmarknaden, att romer i Sverige dagligen utsätts för trakasserier och hatbrott och vi vägrar erkänna att Sverigedemokraterna växer för att den rasistiska retoriken normaliserats i hela samhället.

Det finns alltid värre exempel. Vi kan alltid hävda att Sverige ”åtminstone är bättre än…” eller att ”men jag har i alla fall inte röstat på ett rasistiskt parti”, och visst ligger det en viss sanning i det där. Det finns grader i helvetet och jag menar inte att vi ska likställa till exempel svenska ojämställdhetsproblem med iranska. Problemet uppstår när det begränsar oss från att utvecklas och när det blir en undanflykt för att slippa ta tag i de egna svårigheterna. I antologin ”Något är ruttet i Sverige” skriver religionshistorikern Mattias Gardell följande:

”Så länge jag skrev om rasism i svarta Amerika eller Ku Klux Klan och ariska krigare på andra sidan Atlanten var det helt okay, problemet var långt borta. Men när jag skrev en studie om legaliseringen av tortyr i liberala demokratier under det pågående terrorkriget och en annan om islamofobi, antimuslimsk rasism, i Sverige och Europa, kom också jag att uppfattas som störande, åtminstone i vissa kretsar. Att skriva om rasism i andra tider och samhällen är en sak, att studera normaliserad rasism i vår tid och vårt samhälle är en helt annan.”

På samma sätt upplever jag att män ofta använder sig av extrema exempel på kvinnohat och förtryck för att undvika att se sin egen del i det patriarkala samhället. Jag har så många gånger varit med om att män nästan maniskt uttryckt hat mot våldtäktsförövare, pedofiler och kvinnomisshandlare – men som våldsamt ryggar tillbaka när jag föreslår att vi måste prata om maskulinitet och mansnormer.

Jag tror att det omedvetet handlar om att demonisera och distansera sig från våldet. Vi fortsätter hela tiden att reproducera bilden av en våldstäktsförövare som en okänd snuskig gubbe i en buske, medan all statistik berättar för oss att den vanligaste våldtäktsförövaren egentligen är en helt vanlig pojkvän i det egna hemmet. Men den där pojkvännen i hemmet kan ju vara du eller jag, och därför vill vi inte riktigt kännas vid honom. Vi skräms av allt som har med Svenska motståndsrörelsen att göra – och att då inse att vi kanske har ett visst ansvar för att de kunnat växa, det blir för smärtsamt.

Därför skapar vi ett ”dom andra”, som får stå för allt det hemska medan vi själva fortsätter att vara goda och oskyldiga. Det är en överlevnadsstrategi, men en mycket kontraproduktiv sådan.